Konstkaravanen 2001 - en kvalitativ utvärdering

av Kurt Wolmar Nyberg filosofie doktor i estetik

1. Sammanfattning

Konstkaravanen 26 aug - 2 sept 2001 har genomförts och den angivna planen har följts till punkt och pricka. 36 platser i Uppland har fått besök av karavanen, som gjort 20 minuters nedslag och därefter dragit vidare. Kontakter med lokala tidningar, radio och TV har varit en integrerad del av projektet, och täckningen uppskattas som god. Minst tre tusen människor har upplevt konstkaravanen på plats.

Det har förekommit små tidsvariationer utifrån konstnärliga bedömningar, som vid ett par tillfällen gjort uppehållet längre eller några minuter kortare, men i stort sett har det handlat om 10 konstnärer som tagit en plats i besittning under 20 minuter och däremellan färdats i turnébilarna. Det har varit koreografen SU-EN, fyra dansare i GROTTO, Alexandra Kronqvist, Helena Lambert, Line Berg och Tina Willgren, installationskonstnären Eva Ceginskas Björkman, aktionskonstnären Hans T Sternudd, surrealistmusikern Johannes Bergmark, konceptkonstnären Mikael Varela, samt delta RA¹i med rituell fottvagning.

Färdvägarna har markerats på en Upplandskarta med nålar av olika färg för varje dag för att göra memorer-ingen av färdväg och platser lättare för deltagarna. På varje plats har tre minuter av händelsen videofilmats, och några kort har tagits. Konstnärerna har fört privata anteckningar om varje plats i en "note-book" och i vissa fall fotograferat och tagit emot publikens anteckningar inom ramen för sina egna konstnärliga bidrag, samt ett antal intervjuer med publik respektive funktionärer som har gjorts under pågående föreställning. Konstnärerna har deltagit i utvärderingar varje kväll, där dagens erfarenheter summerats och justeringar av den koreografiska intentionen gjorts inför kommande dag. Varje konstnär har deltagit i enskilda intervjuer före och efter projektets genomförande. Slutligen har veckans erfarenheter summerats vid en genomgång efter turnéveckans slut, där konstnärerna ställts inför uppgiften att kortfattat ge sin uppfattning om 20 minuter som mångdimensionellt estetiskt fält, om hur projektet kan ha satt spår i det lokala samhället, samt om projektets spår i konstnärens eget projekt.

Jag har med avsikt inte arbetat med kvantitiva aspekter i min dokumentering, utan valt att låta utvärderingen fokusera den kvalitativa sidan av projektet. Det är sålunda kring 20 minutersföreställningen som estetiskt fält med ett stort antal tolkingsvariabler som frågorna om projektets resultat skall diskuteras, å ena sidan utifrån vilka spår projektet kan ha lämnat på de besökta platserna och å andra sidan hur projektet påverkat deltagarna. Föreställningens delar behandlas först med utgångspunkt från deltagarnas egna beskrivningar, därefter med utgångspunkt från några utvalda platser. Några intervjuer och en skisserad koreografikritik insatt i ett större historiskt sammanhang kompletterar dessa framställningar. Mot denna bakgrund skärskådas ett antal dimensioner i 20 minutersföreställningen som koreografiskt sättning. Helhetsomdömet blir att projektet varit en konstnärlig framgång, som har gett konstnärerna många viktiga erfarenheter, publikkontakterna har gett varaktiga intryck och möjligheterna att karavanen lämnat spår i lokalsamhället som kan utvecklas i aktivt konstengagemang är stora.

Till index.

2. Konstnärernas perspektiv

SU-EN är koreografen för de fyra dansarna i GROTTO, men också bakom hela konstkaravanen som projekt och hon betraktar det som ett sätt att expandera dansbegreppet i tid och rum. Resandets disposition på Upplandskartan blir således en sorts koreografi, där nedslagen på olika platser alternerar med transport-sträckor av olika omfattning. Projekterandet är en aspekt i iscensättandet av omgivningen, den turnerande gruppen fungerar som en guerilla i ett större system av civila strukturer. Platserna på resans tidsaxel blir en dimension i dansarnas partitur och kompletteras med kostym respektive "material", det senare ett koreografiskt nyckelord som i danstruppen syftar på ett intränat rörelsemönster som relateras till inlevelsen i ett särskilt objekt; där "kycklingar" och "slem" är två exempel. I praktiken blir danspartituret i Österbybruk: "Fotbollshöns i och utanför Konsum", eftersom dansarna där är klädda i fotbollsdräkter och improviserar i mönster relaterade till kycklingars sätt att vara. Dansarna får sina instruktioner strax före ankomten till en plats och klär om i bilarnas baksäten, medan de övriga konstnärerna för det mesta tar ansvar för sin egen del av föreställningen. Resandet blir en vardag för truppen som i nedslagen konfronteras med människor i deras vardag på olika platser och i olika sammanhang. Projektets täthet gör det också möjligt att arbeta med ryktet istället för marknadsföringen som hjälp. Visst betyder lokalradions reportage från inledningsföreställningen mycket, men eftersom resplanen inte är offentliggjord i detalj handlar det mer om att väcka intresset och bereda väg för karavanen som överraskningsfenomen. I Gimo berättade vice rektorn att han ringt till den centrala skolledningen för att kolla om han kunde ta emot det helt oförberedda besöket. Där hade man hört om karavanen på radio. Att karavanen i Tierp gjorde ett framträdande i vardagsrummet hos Tinas mormor, förutom på skolan och Centralgatan kan ha varit ett lyckat grepp. Ryktet kan gro från sådant, i samtal på vårdcentralen eller i butiken. Här finns en respons man måste avvakta. Resans koreografi är sålunda full av koncept, idéer vilkas möten med verkligheten kan avläsas först på sikt. Publikreaktionerna går i stort sett att förutse och att konstnärerna vid några tillfällen utsatts för våld eller hot hör till den utsatthet som deltagandet i projektet innebär, det finns alltid risk för skador. I situationen måste dansaren fokusera det inre och möta åskådaren och samtidigt dansa för universum. Attacken i konstkaravanens nedslag kan upplevas som en våldtäkt, man måste vara varsam med människor som inte är förberedda på eller har bett om karavanens närvaro. Omvänt kan människors hån eller likgiltighet bli väldigt påfrestande. Gruppens storlek och variation ger möjligheter för konstnärerna att styrka varandra. Projektet med konstnärernas utsatthet fokuserar deras roll i världen. Vi har en professionell distans till den egna upplevelsen som vi måste slå vakt om, får inte bli naiva och tro att publiken kan dela vår upplevelse, det är extremt viktigt i dansen.

Dansarna i GROTTO, Alexandra, med bakgrund i bildkonst och skulptur, Helena, dansare och skribent , Tina, som går på Konsthögskolan, samt Line med bakgrund i balett och dansvetenskap behandlas här som en enhet eftersom deras uppgifter och erfarenheter i projektet varit likartade.

Gruppens uppgift har varit att gestalta olika kombinationer av kostym och material så att de förhåller sig till dynamiken i situationen, platsen, gruppen, eller vädret. Dansandet i processen är som att ta sig in i och utforska ett väglöst rum och i turnén är detta forskande insatt i en större process där man utsätter sig och förändras genom erfarenheten. Samtidigt handlar det om att vara så närvarande som möjligt, ibland följa intränade mönster och ibland inte alls, på samma gång som man söker att skarpare definiera en medvetenhet i nuet och rörelsen. Dansarnas upplevelser av processen har fokuserat kring de obehagliga mötena med publik som varit våldsam, hotande, eller kastat glåpord. Dessa har inneburit en stor trötthet. Men utsattheten har också haft positiva resultat och tvingat dansarna att tänja sina personliga gränser och att göra upp med sina trötthetstilltag. Det stora antalet föreställningar har också gett möjligheten att se en utveckling, att arbeta med koreografiska justeringar och att hitta motivation i den konkreta erfarenheten. Rädslan för våldet i Tierp blommar ut i den vilda situationen på Gottsundaskolans grusplan. En grupp lärare där undrar varför eleverna ser ut att vara rädda. Någon av dansarna sa att man känner igen sig i alla människor, man trycker av något som finns i människan. I Tierp blev fotbollshönsen hackkycklingar. Det var en upptäckt som gjorde situationen generell och tog udden av ilskan som bubblade upp hos dansarna efteråt. I Gottsunda var gruppen förberedd och deras attack kunde upplevas som skrämmande. Det är som om rörelserna i dansen fått motivation i mötet med omvärlden. Man vet vart man går och varför. Så har det genom de olika erfarenheterna blivit ett fräschare, mera skarpt och självklart uttryck i koreografin.

Line kommenterade mötet med de militära dykarna i Älvkarleby. Det tog fram essensen i projektet genom att det kunde jämföras med en ännu hårdare disciplin. Jag såg detta bara på en kort videofilmsnutt där dansarna kunde fylla i med att beskriva en dykares svåra frustration över ett misslyckat försök. På filmen syntes bara männen i sina svarta dräkter som om de var en del av koreografin. Överhuvudtaget så har projektets innebörd trätt fram i processen mer mångfacetterat än väntat. Strukturen och 20 minuters begränsningen blev "förklarad" genom processen och fick en egen mening. Det har gett en komprimerad och djup erfarenhet att göra lika många föreställningar som man brukar göra på ett år på bara en vecka.

Eva Ceginskas Björkman är aktiv i projektledningen samtidigt som hon deltar som konstnär. Hon har en utbildning på förberedande balettakademi, konstskolor, en magisterexamen i konstvetenskap och mångårig verksamhet som bildkonstnär, de senare åren med installationer där hennes eget deltagande inför publik har blivit vanligare. Uppläggningen av resrutten på kartan, variationen, platsen och lämpliga kontaktpersoner har varit en del av hennes engagemang. Hennes konstnärliga bidrag består i att på olika sätt hantera gipsavgjutningar av sina egna händer, det kan handla om att "plantera" ut dem i olika miljöer, eller att placera dem i olika situationer som i rulltrappan på varuhuset, i kundvagnen och på kassornas varuband. Händerna passar in i projektets fokusering på kropp, tycker hon. Utmaningen med turnén är att öka kontaktytan runt omkring oss och hon hoppas att det skall leda till någon sorts uppföljning. Annars är det mötet med publik av olika karaktär, med konstnärerna och energin av att vara i en kreativ process som lockat mest. Konstnärligt har hennes bidrag förändrats med gruppen, så att hon blivit mer utåtagerande och tagit för sig. Samarbetet med de övriga har också fungerat smidigt, ögonkontakt räcker för att kolla en idé. Med rutinen har gruppen blivit snabbare och situationen inbjudit till utveckling, så att Eva kunnat lägga till saker i sin installations-performance som ger mer innehåll. Under de sista föreställningarna förekom till exempel vita tygstycken som kunde interagera med händerna eller med landskapet. Det dubbla ansvaret har känts som en ständig stress, hon har kört bil, kollat kartan eller ringt kontaktpersoner i intervallen mellan föreställningarna. Det är också lärorikt första gången och det tar tid att sätta sig in i en ordning som formats av SU-ENs ledarskap. Resultatet har varit bättre än väntat. Alla har gjort en stark insats och ingen har sackat. Det har gett en stark energi i gruppen så att projektet genomförts enligt intentionerna med bra resultat. Man kan dra lärdomar både projektmässigt och konstnärligt av detta. Massmedia har haft en god täckning med TV, radio och press.

I mötet med publiken har likgiltigheten, när folk går förbi utan att titta väckt frågor. När väljer de att ignorera? Hur fungerar deras perception? Å andra sidan har aggressiviteten blivit en verklighet projektet utsatts för, och samtalen om barnens aggressivitet mot dansarna något som upprört och etsat sig in i minnet. Åndå är slutsummeringen att människor tycks ha kunnat ta till sig och har varit öppna för föreställningen. Barn och vuxna kommer fram och frågar vad man gör och ger positiva kommentarer som "Häftigt" eller "skojigt".

Johannes Bergmark har gesällbrev som pianobyggare och universitetsstudier i musikvetenskap och filosofi i Stockholm i bakgrunden. Han var elev till SU-EN 90-94, har arbetat med fysisk gatuteater och som improvisationsmusiker med olika workshopaktiviteter. Han är medlem i Fylkingens styrelse och produktionsgrupp och arbetar internationellt som frilansande surrealistmusiker och instrumentmakare.

Johannes framträdde med en "ljudletare" uppfunnen för ändamålet. Det var en kontaktmikrofon på en smörspatel av trä kopplad till en förstärkare som han bar i ryggsäck. Normalt har han en uppsättning instrument i en "trollerilåda", men den korta tiden och resandet till varierande platser fordrade ett enkelt instrument som kunde användas för annat än konsert, anpassningsbart till omgivningen och mötet med platsen. En dröm är att turnera helt utan instrument. Under turnén lär han sig att spela med instrumentet. Han går om kring och letar efter saker att göra ljud med, hjulet på någons cykel, fönster på butiker, gator, tyg, gräs med mera. Han är öppen för samtal med publiken. Det blir en interaktion, medan han undersöker till exempel någons skor. Mötena i gruppen är också en publikrelation. Ljudet är rumsskapande; det ger länkar och samband mellan aktörerna. En utveckling av instrumentet där en stigbygelförsedd pianosträng kopplades till smörspateln prövades, men höll ej och föll bort, eftersom den inte heller visade sig nödvändig konstnärligt. I stället var det gruppdynamiken som blev den största utmaningen. Hur man skapar rum i en grupp påminner om arbetet med gatuteater eller butoh. Ibland blev det ett samband mellan dans och musik, ibland var det inte viktigt. Johannes hade kontakt med alla deltagarna någon gång, utan att något måste hända ur det. Han var öppen för samtal med publiken och det blev ibland långa diskussioner som avbröts när de kändes onödiga. Det handlade lite om att invitera till musik och om vad som skulle hända i gruppen. Det uppstod saker men inte med alla. Mikael och fotbadsceremonin hade inga öppningar. Hans hade en bestämd ritual ändå hände det saker tillsammans med honom. Man delade rummet, som med dansarna och Eva. De tog verkligen platsen så att man kunde ingå i en koreografi.

Publikreaktionerna var alla tänkbara. Barnen som pratar och prövar, ungdomarna som gör detsamma fast på sitt vis. Militärerna på Enköpings regemente som var lugnt distanserade men med full respekt. De kulturellt insatta definierade sig som publik, var tröga med väldig distans och liten interaktivitet som på Wiik. Johannes blev hotad med våld ett par gånger, sånt brukar inte hända annat än i samband med alkohol. Diskussionen om våldet blev intressant eftersom situationen där folk inte valt att se föreställningen gör saker tydliga. Man måste förhålla sig till att folk ogillar en. I diskussionen fokuseras det egna ansvaret och hur man skall uttrycka det, erfarenheten är till ingen nytta om man bara blir förödmjukad. Den kontinuerliga konstnärliga diskussionen handlade om att ta plats och förhålla sig till rummet. Den är extremt komplicerad och även om alla var medvetna så var det i praktiken svårt. En kamp hela tiden.

Hans T Sternudd är aktionskonstnärmed tio år av teater och dans i botten, som rört sig från visuell konst till en betoning av rörelsen och kroppen och billigare uttrycksmedel som gjort scenen till ett villkor.

Han forskar i konstvetenskap vid Lunds universitet för sin försörjning. I projektet gör han en cirkel av salt med ett kors av färgpigment (caput mortum) där en välling av aska och blod blandat med vatten sprutas ut i korsändarna. Märket som skapats på detta sätt fotograferas innan det sopas ihop och paketeras som dokument från varje plats för sig. Idén var den första som dök upp och konstnären valde den i en sorts respekt för känslan. Tanken var att lämna bilderna som spår på plats, men detta fick man inte tillstånd att göra, vilket ledde till att den senare delen av aktionen lades till. Det är en fråga om var min kropp slutar som det handlar om; att undersöka kroppens utspridning över ett område är grundtemat. Även om spåren sopas upp så blir det kvar fragment av färg och kroppsvätskor. Det handlar även om att hamna på platser man inte skulle valt, en pilgrimsfärd i det vardagliga. Hans framträder i flygaroverall och skinnjacka och talar om en fälttågskänsla, eller en festival med mäktig gruppkänsla, och om resan som en frihet till fullt engagemang. Mötet med publiken är ganska förutsättningslöst, han har ett flygblad med en projektförklaring som brasklapp när folk vill ha förklaringar. Man är ju i deras rum. Bidraget förändrades under projektets gång till en föreställning där konstnären fick en annan roll. Han blev uttråkad och självkritisk när han tyckte att aktionen blev "konst" i negativ bemärkelse, så han tog en brutal pose där han betraktade sitt spår tills det var dags att sopa upp det eller bära ut det. Att lämna spåret och gå hade inte fungerat, men stillastående kunde han utgöra en fixpunkt för korset. Det blev en ny enhet där delarna samordnades och kunde bilda nya betydelser och konstnären kunde samla mer energi på så vis. Idén med märket har visat sig ha stark bärkraft och är något som konstnären kommer att fortsätta med. Under projektets gång har gruppen fått ihop en föreställning som håller i 20 minuter. Stillastående processer håller inte för att titta på men helheten blir en intervention, en konstnärlig attack på allvar. Man jobbar ihop sig till en enhet där samlingen kring klockan avspeglar gemenskapen. Det var bra att få regi och ha gemensamma mål.

Hans upplevde inte så många möten, men barnen var ofta intresserade och i Gottsunda ville några försvara märket på grusplanen. Han är förvånad att folk bryr sig; på Forumtorget i Uppsala fick han nästan en fanklubb av ungdomar. Det var kanske kommandostuket som gav mötet, menar han. Viktigt var också mötet med en hötorgskonstnär i Gränby centrum, där fann han en gemensam respekt som gav rysningar i kroppen.

delta Ra¹I är bosatt i Berlin och har mångårig erfarenhet av teater och butoh. Han är dansutbildad från och till i Japan och startade gruppen "tatoeba - Théâtre Dance Grotesque" 1997. Hans bidrag är fottvagningsceremonin som han arbetat med sedan -98. Normalt ägnar han en timme per person varav själva ceremonin tar 30 minuter. Han kallar ceremonin för en glad dans och har valt den som sitt konstutövande för att den ger det mest kraftfulla mötet och en kommunikation bortom intellektet. Mötet mellan konstnären och "kunden" är ett givande och tagande som i själva livet. Utmaningen i projektet är att åstadkomma något med samma kvalitét inom en snävare tidsram, där förberedelser och nedplockning skall vara utfört på högst 25 minuter, under denna tid måste man också få tag på en kund bland de oförberedda människorna på torg eller i köpcenter. Under resans gång blev 20 minuter tillräckligt för den ömtåliga ceremonin, tidskänslan ändrades. Förberedelserna blev rutin, välja plats möblera och ta fram utrustningen, medan någon ordnade en kund fick ett flyt som gjorde att ritualen kunde genomföras på cirka 30 platser. delta Ra¹I upplever det som tillfredsställande att det kunde fungera så perfekt med ritualen och att det kändes som om den hade sin självklara plats i hela händelsen. Reaktionerna på ritualen var uteslutande positiva och med få undantag djupa möten.

Mikael Varela började måla som tonåring och läste konsthistoria under 12 år i fängelse i Uruguay, undervisar i konsthistoria och måleri. Han har arbetat med konceptkonst sedan 1994, är kulturskribent i Göteborgstidningen där han bland annat vill kunna rescensera sina egna verk och han har ett eget radioprogram i "SR sjuhärad": "Varelas värld".

Mikaels bidrag är ett simulerat erbjudande om turistresor till OS i Kina där man kombinerar sport, kultur och offentliga avrättningar. Bakgrunden är ett projekt framväxt ur ett samarbete med Amnesty som är riktat mot dödsstraffet, som skall väcka diskussion utan pekpinnar. En tidigare annons om liknande resor till Iran väckte uppmärksamhet i TT och rikspressen eftersom SKF och Volvo till att börja med kände sig utpekade. Ett 40-tal människor ringde på annonsen i Borås Tidning, de flesta upprörda och hade inte uppfattat att det handlade om en simulering, ett konstverk, trots att detta var angivet i samband med telefonnumret. Två ville köpa resor.

Mikael hade fritt valoch tyckte att det här bidraget passade ihop med projektet, och i hans egen tidsplan där en publicering av Kina-annonsen var på gång i Göteborgstidningen. I grunden är det ett arbete med idéer och en kommunikation som det handlar om. I det här fallet handlar det också om att göra något emot dödsstraff, det är politisk konst. Mikael räkar med fem olika reaktioner: 1) Man bryr sig ej om flygbladet, 2) Man tar flygbladet och går, 3) Man reagerar starkt mot reseerbjudandet och missar konsnärens avsikt, 4) Man missuppfattar konstnärens avsikt och vill köpa en resa, 5) Man tar emot ett blad och anmäler till polis och media.

Projektet har gått över alla förväntningar, tycker Mikael, ett mål jag trodde var omöjligt har uppfyllts till hundra procent. Han har uppträtt som en vanlig försäljare med vissa undantag och publikreaktionerna har gått igenom hela skalan. Han är förvånad över att så få var negativa. Ungdomarna på Gottsundaskolan var nyfikna och gick in på djupet, de ville diskutera konstverket med ett estetiskt och filosofiskt djup som han ej väntat sig. De ställde kvalificerade frågor och var inte nöjda utan motsvarande svar. Den varmaste känslan var på en annan skola, i Gimo, medan de sämsta reaktionerna hos publiken var i Örsundsbro, en plats som alla övriga i truppen upplevde som en positiv höjdpunkt.

Till index.