11. Tegelornamentik på kyrkor som estetiskt system

Kyrkorna i Uppland kan förstås som ett estetiskt system. Byggnadsdetaljer, måttenheter, bildprogram, gavelrösten likaväl som grundplan och elevation kan upplevas som brickor i ett spel som binder olika kyrkor samman genom familjelikheter och korsreferenser. Systemet av kyrkobyggnader får vissa likheter med böckerna i bibeln i detta avseende. Vi skulle kunna ställa upp särdrag i olika detaljer av kyrkobyggnaderna i tabeller som skulle likna de senantika kanontavlorna.

För ett par år sedan började jag intressera mig på allvar för Upplandskyrkor, och gav mig ut på cykelresor för att dokumentera gavelfältens utsmyckningar på framför allt tegelornerade kyrkor i ett stråk från Fyrisåns källflöden i Tegelsmora till Skokloster och Sigtuna i söder.

Det började egentligen med ett konstverk i Slottsbacken, som låg nära min dåvarande arbetsplats i södra tornet av Uppsala slott. Ingolf Keijser hade gjort en installation av armeringsjärn som efterbildade måtten på rosettfönstret på sydgaveln av Uppsala domkyrkas transept. Keijsers egendomliga skapelse rekonstruerade fönstrets form med en vertikal stödkonstruktion som gjorde att det låg vågrätt i grässluttningen som vetter mot kyrkan i norr.

Man kunde se rosettfönstret på domkyrkan samtidigt med konstverket Järnring, men utan att titta i katalogen eller att få det berättat var det svårt för betraktaren att se sambandet. Upplysningen om sakernas tillstånd sätter dock fantasin i rörelse, så att man försöker förstå någon sorts organiskt samband mellan de två synintrycken. Man skulle kunna tänka sig att kyrkans fönster projicerats på platsen för installationen, till och med så konkret som att en solkatt blixtrat till i fönsterglaset och skapat en ljusfläck i gräset där Järnring senare fått sin plats. Men allt detta förblir fantasier och hypoteser.

För mig blev funderingarna upptakten till ett sökande efter ett ursprung till konstnärens gest i de medeltida Upplandskyrkornas arkitektur och deras historia. Jag fann att rosettfönstret på domkyrkans sydgavel var ritat av Helgo Zettervall under det sena artonhundratalet, men att sydgavelns karaktäristiska snedställda strävpelare hade motsvarigheter i västgavlar med rosettfönster på kyrkorna i Tensta, Vendel och Tierp i Norduppland. Zettervall tycks med andra ord ha gjort något som motsvarar Keijsers gest, en förflyttning av ett rundfönster från en plats till en annan.

Undersökningen öppnade plötsligt ett fantastiskt arkitekturhistoriskt samspel för mig. I Tensta byggdes västfasaden med kraftiga snedställda strävpelare och rosettfönster ganska tydligt under inspiration från domkyrkobygget. Gerda Boethius har konstaterat att såväl murningstekning som blandningen av olika måttsystem binder de båda kyrkorna samman. På fjortonhundratalet slogs valv i Tensta och då hamnade rosettfönstret ovanför dessa så att det ger belysning åt kyrkvinden, liksom Zettervalls fönster i Uppsala. Vendelkyrkan har snedställda stävpelare på västfasaden men de är mycket smäckra och känns snarare som utsmyckning än som verkliga försträvningar. Rosettfönstret här är synligt som en rund nisch på kyrkans insida där fjortonhundratsmålningen vittnar om dess ålder. Men fönstret är igenmurat under förra seklet och på utsidan är spåren efter det igensopade. 1925 togs ett västfönster upp i västfasaden av Films kyrka och för kyrkskådarens överhettade fantasi tycks det finnas ett samspel också i detta att fönster öppnas och försluts på olika platser och tider.

I Tierps kyrka finns ytterligare ett exempel på rosettfönster med snedställda strävpelar i väst. Detta fönster finns kvar och lyser in i kyrkorummet, även om det döljs av orgeln för en besökare placerad i koret. Om Vendel och Tensta har starka familjelikheter med domkyrkan i det att de är oreveterade tegelbyggnader, i murningstekning och måttfördelning, så framstår Tierps kyrka som avvikande, ljust reveterad med utsmyckningar av spetsbågenischer på västfasaden, som kontrasterar den mot Tenstas och Vendels kyrkor. I stället liknar dessa drag kyrkan i Ärentuna, men denna saknar både strävpelarna och västrosettfönstret. Eller, är detta helt riktigt?

Ärentunakyrkan har en hemlighet som historikerna inte helt tycks ha kommit till rätta med. I långhuset har funnits ett så kallat klöverbladsvalv av trä som ersatts av tegelvalv, men kommit att rekonstrueras i Historiska museet. En likartad klöverbladskonstruktion återfinns i Tenstakyrkans takstolar. Där kombinerades korets klöverbladsvalv med ett trätunnvalv i långhuset, som idag omvittnas av takstolarnas form på kyrkvinden. Det finns visserligen inte några liknande spår på vinden ovanför Ärentunakyrkans långhus, men där den smala trappan som är infälld i västväggen tar slut finns spåren efter ett igensatt rosettfönster. Idag finns bara en tegelmur på andra sidan av en mycket liten och smal trapphall där en fönsteröppning skulle ha lyst in. Ovanför det igenmurade rosettfönstretfinns en stickbågig fönsteröppning försedd med lucka som på utsidan syns i en central, något assymmetriskt placerad hög spetsbågeblindering.

Till Index

12. Kyrkan är ett rum som tar emot ljuset.

Soljuset som flödar in genom fönsteröppningarna är bara en aspekt av detta ljus. Nådens sol, förgylld med Guds namn i svart hebreisk text, lyser från predikstolen i Tensta kyrka, och denna bild har sin motsvarighet i Uppsala universitets sigill som skapades av Johannes Bureus i början av sextonhundratalet. "Veritas gratiae naturae" "sanning genom nåd och natur" lyder texten på sigillet och i dess övre halva syns nådens sol lysa över ett klot i den nedre halvan. Klotet symboliserar möjligen själen som Gud skapar ur intet, eller också är det materien; i en senare variant av sigillet försedd med latitud- och longitudstreck så att vi naturligt uppfattar det som ett jordklot.

När jag studerar ljusets vandringar i Uppsala domkyrka söker jag efter effektiva symboler för rummets harmoni med universum, byggnadens musikaliska kvaliteter. Klockan tio och klockan fyra (sommartid motsvarande klockslagen nio och tre i soltid), under "storans" ringning, hålls korta bibelläsningar vid kyrkans centralaltare och dessa sammanträffar under högsommaren med att projektioner av klerestoriefönster i kor respektive långhus lyser upp centralpelarnas baser. Vissa platser och tidpunkter tycks kunna förtäta symboliken i kyrkans ljusspel.

Midsommar, klockan nio eller tre vid centralpelarens fot tycks vara en sådan symbolisk nodpunkt. Jag vill jämföra den med en stav som kan bringas att klinga med olika toner beroende på var man håller den på ett par ställen ger staven en fylligare resonans och uthålligare ton och om dessa hållpunkter uttryckte stavens resonansegenskaper bättre än andra punkter. Akustiken är en del av geometrin.

I Ptolemaios traktat om musiken uttrycks universums harmoni som förhållanden mellan sträckor och tal abstraherade från å ena sidan egenskaperna hos en ljudande sträng och å den andra himlakropparnas rörelser.

I Uppsala Domkyrkas geometriska system beskriver Ragnar Hjort hur domkyrkans grundplan tycks utgå från en central kvadrat inskriven i en cirkel där de fyra centralpelarna markerar uppdelningen av denna kvadrat i nio mindre kvadrater. På detta schema kan man placera en geometrisk modell återgiven av Ptolemaios, vilken med några streck i en kvadrat framställer samtliga harmoniska intervall. Det mest spännande med ett sådant experiment är att där Ptolemaios två diagonaler möts i kvadraten bildas en vinkel som ligger mycket nära vinkeln i en regelbunden pentagon och mötesplatsen är en punkt belägen i kvadraten som motsvarar kyrkoplanens plcering av centralpelarna. Figuren från harmoniläran kan förväxlas med det geometriska uttrycket för gyllene snittet, konstruktionen av ett pentagram i en cirkel, men det stämmer inte exakt. Jordaxelns lutning som åstadkommer solens rörelse mellan vändkretsarna har en vinkel som är nära en tredjedel av pentagonens centrumvinklar.

Till Index

Kurt Nyberg adress: ku.nyberg@telia.com