8. Höstdagjämning i Uppsala domkyrka

Fotografierna är tagna en dag med molnskyar som bara lämnade tillfälliga gluggar för solen att skina in genom kyrkans klerestorium. Det är en helt annan klänsla att sitta i kyrkorummet och spana efter ljusets framträdande, än upplevelsen av att lugnt betrakta ljuspelarnas stilla förflyttning en solig dag. Man stirrar på de dystra väggarna efter en ljusning. Och det finns alltid ljusningar, vad de orsakas av vet jag ej, men jag vet att de är så svaga att man kan förbli osäker om de finns där hela tiden eller fladdrar lite och därför talar om en variation i molntäcket. Men så blir ljusningen tydlig framträder i allt starkare kontrast, når sin topp bara för att i nästa ögonblick åter utplånas, när nästa molnslöja drar över solens ansikte. Det kan bli en rytm i dessa skeenden också. Ibland kan de sammanträffa med en andakt, en predikan eller en musikstund på ett sådant sätt att ord eller musik tycks understrykas. Man kan undra vilken betydelse medeltidsmänniskan var beredd att tillmäta dessa fenomen.

Jag lägger märke till att projektionerna redan har passerat sin exakta passning med fälten under triforiegluggarna när klockan slår tolv. Jag får svar på en e-mailförfrågan till arkeoastronomen Göran Henriksson, att passningen varierar med en fyraårsperiod och borde vara exakt nästa år igen. Men kunde medeltidens människor uppfatta en sådan diskrepans eller var solen och skuggan den avgörande måttstocken för tidens förlopp? Var man över huvud taget intresserad av fenomenen? Svaret torde kunna sökas i medeltidens optiska traktater: Ptolemaios_ som översatts från en arabisk källa under 1100-talet, Ibn al Haytams arabiska optik från 1050-talet, men översatt något senare, Vitelos "Perspectiva", eller Roger Bacons naturfilosofiska traktater och så vidare. Att kyrkorum redan under 1400-talet gjordes till verkliga astronomiska observationsplatser är välbelagt i många källor. Men uppfattade den vanliga kyrkobesökaren ljusspelet i Uppsala domkyrka som en sorts musik, det är en annan fråga, svårare ge svar på. Magister Mathias predikosamlingar kan ge några antydningar och kanske till och med Uppsala universitets sigill från 1601 kan säga något om vad människor tittade efter i kyrkorummet under medeltiden.

Till Index

9. Skapande ögonblick fixpunkter i tid och rum

Det finns mötesplatser, fixpunkter i tid och rum som tycks överskrida gränserna för ögonblickets närvaro. Tryggve Kronholm skrev om dessa som "skapande ögonblick". Det fulla medvetandet om dessa ögonblicks innebörd placerar människans "existens, hennes eget liv, hennes egen kropp och själ in i en given struktur av gigantiska proportioner, så att man upplever sig själv som en länk i livets kedja. Som en levande sten i en kosmisk byggnad. Som en kvist på ett grönskande världsträd. Som en cell i en makrokropp. Som en droppe av liv i allt levandes ocean. Som det enskilda, laddade stoftgrandet i universum." (s159) Dessa rader ur Det skapande ögonblicket. Tidsupplevelse och tidstolkning i bibliska texter (Atlantis 2001) liksom träder mig till mötes när jag erinrar mig ljusspelet i Uppsala domkyrka i september 2001.

På mittskeppets höga triforievägg projicerar solskenet bilderna av södra klerestoriets fönster i långsam rörelse mot öster. Projektionerna är levande ljus, i en färg som påminner snarare om guld än bländande vitt, tända däruppe under valven. Jag vet att de under dagjämningen ett ögonblick passat in exakt i den mittersta av de tre målade nischerna i varje fält, och att detta är ett ögonblick som lockar människor till kyrkorummet för att se en medeltidsarkitektur i levande samspel med den moderna kalendern.

För mig har dessutom ljusarkitekturen fått en vidgad betydelse genom att jag under några år sökt utforska olika kvaliteter i den samklang som kyrkorummet och solens årsvariationer bildar. Jag kände mig alldeles övertygad om att detta skulle kunna upplevas som en gigantisk ljusorgel ett arkitektoniskt instrument för kosmisk musik. Jag hade inte kunnat uppleva det musikaliska förut, men när jag denna dag i ett tillstånd av djupaste förtvivlan om min egen riktning och mitt livs mening blir sittande stilla framför Kristus på korets östvägg, kommer upplevelsen till mig. Jag ser hur ljusbilden har nått fram till knippepelaren som avgränsar ett av triforiets fält och hur den börjar röra sig över pelaren, och det är som om att uppleva mötet mellan två musikaliska fraser, eller som att se en dansares piruett avslutas i samma taktslag som en musikalisk fras.

Vad jag ser utspelas är hur jordklotets vridning i förhållande till solen ändrar kyrkobyggnadens förhållande till ljusinstrålningen. Vad jag ser är en mycket liten fras i ett årstidsbundet spel där mängder av variationer förekommer. Ibland med tvära kast i höjdled mellan golv och pelare, ibland med vackra silhuetter på pelarnas knippesystem, som för tankarna till en madonna bild, eller bysantinska hovdräkters "tabellor". Ibland i så stark relation till byggnadens mått att man häpnar över byggnadsskickligheten, som när en av koret triforiegluggar tycks vila på klerestoriefönstrets projektion exakt klockan tolv en vårdagjämning år 2000. Det jag ser är alltså musik i kraft av mina minnen som jag bundit upp till besöken i Uppsala domkyrka. Men det liknar också därvidlag erfarenheten av ett musikstycke som först tycks intetsägande, men med noggranna studier växer till sig, för att slutligen låta mig att upptäcka klangkvaliteter och harmonier som jag inte trott mitt öra vara mäktigt att uppfatta.

Till Index

10. Helgonet Augustinus om astronomin

Jag har också vant mig vid att söka efter astronomiska iakttagelser i viktiga kristna texter. Jag funderar över om medeltidens katedralbyggare verkligen kunde akta så mycket på astronomiska fakta, när man höll fast vid en kalender som kommit att avvika med åtta dagar från de astronomiskt beräknade tidpunkterna för vissa konstellationer. I sina bekännelser skriver helgonet Augustinus om vetenskapens män:

"Du låter ej de högmodiga finna dig, även om de i sin vetgirighet lyckas räkna stjärnorna på himmelen och sanden i havet eller mäta upp himlavalvet och beräkna planeternas banor. Ty med det förstånd och den begåvning som Du givit dem, utforska de allt dylikt och mycket hava de också upptäckt. år i förväg hava de sålunda kunnat förutsäga på vilken dag och timme en sol- eller månförmörkelse skulle inträffa liksom förmörkelsens storlek, och deras beräkningar hava icke slagit fel. [---] De kunna förutse en solförmörkelse, men se ej den förmörkelse, som råder i deras inre. Ty de fråga ej i ödmjuk fromhet, varifrån deras anlag kommit."(5.III.3f.)

Ja, det tycks som om helgonet i vissa avseenden aktar vetenskapen för ringa, men det är inte hela sanningen som vi kan förstå av hans bemötande av Manikeus' astronomiska spekulationer:

"Jag fann hos honom ingen vetenskapligt bärig förklaring till sommar- och vintersolstånd eller sol- och månförmörkelser som jag dock funnit i den världsliga vetenskapen. Men här befallde man mig att tro vad som ej stod i överensstämmelse vare sig med vetenskapens kalkyler eller mina egna ögons vittnesbörd, utan stred mot bådadera."(5.III.8, Augustinus' bekännelser om sin omvändelse, sv. övers. Sven Lidman, (Stockholm: Bonniers, 1944))

Det tycks med andra ord vara av vikt för en kristen lära att dess påståenden om världen stämmer överens med vetenskap och erfarenhet även om fromheten ingalunda fostras av sådan kunskap. Augustinus tillhör dessa senantikens nyckelpersoner som med några välformulerade fraser förmår skapa en syntes av den grekiska filosofiskt vetenskapliga traditionen med den judisktkristna uppenbarelsen, till ett kristet bildningsideal som fortfarande äger giltighet. I traktaten om musiken som delvis torde ha tillkommit under tiden i anslutning till hans omvändelse har Augustinus också givit en de facto allmänestetisk musikteori baserad på perceptionspsykologiska reflexioner som varit levande under medeltiden och bildat klangbotten för utvecklingen av filosofin hos såväl Descartes som den tyska traditionen, vilken via Baumgartens prägling och utläggning av begreppet "estetik" nått höjdpunkter i Kants kritik av omdömeskraften och Schillers brev om människans estetiska fostran.

Upplevelsen av "sfärernas musik" i Uppsala domkyrka har sannerligen en dynamisk bakgrund i såväl vetenskap som konst och teologi. Så drar en skugga förbi, det är en fågel som förättar sina sysslor utanför ett av fönstren. Denna varseblivning skapar en besynnerlig kontrastverkan mellan de mycket stora och långsamma skeenden som avbildas i kosmos och världshistorien och den levande flyktigheten hos en kaja som finner en rastplats åt sig på kyrktaket. Två levande varelser och en kropp av sten förenas i en historisk tablå målad i ljus och skugga en solig höstdag i Uppsala.

Till Index