Solen i Uppsala domkyrka - ett forskningsprojekt
2. Bakgrund
Under år 2000 var jag engagerad i ett tvärvetenskapligt kulturprojekt "One Being One God" i anslutning till Uppsala-biennalen "EVENTA 5" under Luciano Escanillas ledning. Konstnärer och kuratorer mötte akademiker från olika discipliner i ett samtal som syftade till att undersöka och vidga det andliga bandet mellan vetenskap, konst och religion. På grund av bristande finansiering frös den internationella delen av detta samtal i stort sett inne, men ett arrangemang i mindre skala, "Per aspera ad astra" kunde ändå genomföras tack vare stöd från bl a institutionerna för konstvetenskap, estetik och kulturgeografi, kyrkans välvilliga tillmötesgående, samt ideella insatser av konstnärer, akademiker och Ekeby Qvarn Artspace. Offentliga samtal och seminarier i domkyrkan och Gustavianum mellan teologer, humanister konstnärer och kuratorer var resultatet av sju förberedande seminarier och en e-maildiskussion som presenterades i två foldrar.
Mitt bidrag förutom att presentrera projektet för lokala akademiker var att aktualisera ett problem som skulle fokusera diskussionen kring den unika position som Uppsala domkyrka idag har, tack vare att den utgör ett i sin grundstruktur välbevarat kyrkorum från medeltiden. Ljusspelet som uppstår när solen lyser in genom fönstren i domkyrkan tycks utgöra en komplex arkitektonisk symbol för kyrkans förhållande till kosmos. Till skillnad från den modernistiska utställningslokalen idealt helt neutrala vita kub som bakgrund till konstverken utgör kyrkan en sorts camera obscura, ett dunkelt rum avsett att ta emot ljuset. Dunklet i kyrkorummet kan skingras genom att enskilda element beskrivs och förklaras historiskt, vad som framträder i denna process är en gåtans estetik, som präglat den europeiska bildningstraditionen från senantik till idag, möjligen med ett avbrott där evolutionismen lockat forskare att kasta av sig banden till traditionen som passerade steg i utvecklingen. Det är i detta rum bortom evolutionismen som den postmoderna konsten, liksom den humanistiska forskningen, utvecklar sig i ett kreativt samspel med tradition och begreppshistoria.
Den primära erfarenheten av EVENTA 5 var att samtalen många gånger kändes enormt fruktbara tack vare sin gränsöverskridande karaktär av mötesplatser. Svårigheterna var framför allt att akademiker arbetar med helt andra tidsplaner än konstprojekt, så att en längre tid än det halvår som stod till buds vid detta projekt fordras. Jag vill alltså lägga min undersökning av solinstrålningen i Uppsala domkyrka till grund för ett försök att bearbeta den aktualiserade problematiken, men denna gång på forskningens villkor.
Till Index
3. Tidigare forskning
Göran Henrikssons forskning kring Uppsala högar som astronomiskt kalendersystem ger en överblick över den astronomiska kompetens och tradition som var levande i Uppland kring 12- och 1300-tal. Han har arbetat även med Gamla Uppsala kyrka, liksom med astronomiska referenser i fotnoterna till Bibel 2000. Teddy Brunius diskuterar i "Old Nordic Churches and the Points of Compass", orienteringen av medeltida kyrkor som avviker från en öst-västaxel. Till exempel kan kyrkans orientering relateras till soluppgången vid midvintersolståndet. Lunds domkyrka liksom Gamla Uppsala kyrka är orienterade mot syd-ost. Uppsala domkyrka är belägen rakt söder om Gamla Uppsala och strikt öst-väst orienterad liksom Tenstakyrkan. I en UNT-artikel år 2000 argumenterar Brunius för att de snedställda strävpelarna på Uppsala domkyrka utgör det första exemplet i sitt slag. Gerda Boethius arbetade 1917 med de stilistiska likheterna mellan olika uppländska kyrkor och fokuserade särskilt murningstekniska likheter i Uppsala Domkyrka och Tensta kyrka, men även blinderingarna på kyrkvinden i Tensta beskrivs i De tegelornerade gråstenskyrkorna, och tillsammans med Axel Romdahl drev hon jämförelsen vidare i Uppsala domkyrka 1285-1435 , där de skriver att nord- och syd-sida av transeptet är baserade på olika måttenheter "piede royal" respektive "rehnska fot" och att motsvarande skillnader finns mellan öst och väst i Tensta och Vendels kyrkor.
Varför skulle optiska arrangemang vara troliga i Uppsala domkyrka? Tid och plats för kyrkobygget samverkar här. Enligt John Heilbrons The sun in the Church : Cathedrals as Solar Observatories hade kyrkan på tolvhundratalet förhoppningar att astronomin skulle kunna fastställa en kalenderrevision, som skulle undvika en allt för stor diskrepans mellan kyrkoår och solår vid bestämningen av påsken. Boken ger en bakgrund till diskussionen mellan astronomi och kyrkans kalenderproblematik från senantiken till medeltiden, men fokuserar optiska arrangemang i kyrkor från 1500-talet och framåt.
Hos Vitruvius karaktäriseras geografiska platser utifrån proportionen mellan längden av skuggan mot höjden av en gnomon (en lodrät pinne på ett vågrätt underlag, senare ett litet fönster i en byggnad så att skuggan i den förra konstruktionen motsvaras av en ljus projektion av solen i den senare) i samband med konstruktionen av solur. I Rom är förhållandet mellan höjden på gnomon och skuggans längd 9/8, på Rhodos 7/5 i Alexandria 5/3 (Vitruvius IX,VII,1f). I Uppsala borde toppen av sydportalens spetsfönster projiceras på kyrkgolvet i förhållandet 1/roten ur 3, så att en halv liksidig triangel bildas mellan det vertikala fönstret och dess och horisontala bild, eftersom solens instrålningsvinkel vid equinoxen är 30 grader. Denna är den vackraste av trianglar enligt Platons "Timaios"(54a), eftersom den skapar en liksidig triangel när den fördubblas av sin spegelbild. Solen är också central i kristen ikonografi. Hur denna kunde aktualiseras i medeltidens predikotexter framgår av några ett antal bilder i Anders Piltz översättning av Magister Mathias "Homo conditus" som belyser möjligheten att göra optiska konstruktioner i kyrkorummet till symboler för den gudomliga skapelseakten. Välkända är också de optska referenserna i Dantes Den Gudomliga komedin. Trots detta är fältet relativt outforskat, vilket antyds av titeln på en essäsamling av Patrick Reuterswärd The Forgotten Symbols of God , som relaterar solsymboliken till fornkristna exempel som Katarinaklostret i Sinai, vilken med sina rundfönster på både väst och östfasad ansluter till de optiska fenomenen i Vendel och Tensta, särskilt genom att dessa fönster inte var glasade utan försedda med genomskinliga stenskivor, vilka resulterade i lysande vita fält, lätta att associera till såväl projektioner av ett glasfönster som vita blinderingar på en tegelvägg. I Söderbergs Uppsala domkyrkas restaurering 1885-1893 och de anteckningar om bakgrunden till 1890-talets dekorationsmålningar som gjorts av Carl Rupert Nyblom nämns inget om hänsynstaganden till solinstrålningen vid vår- och höstdagjämning, men triforieväggarna betraktas som fula och det är inte otänkbart att upptäckten av ljusspelets effekter skulle kunna modifiera denna uppfattning till förmån för en annorlunda skönhetsupplevelse.
Till Index
4. Egen forskning
Under ovan diskuterade period undersökte jag i dialog med arkeo-astronomen Göran Henriksson hur mittskeppets södra klerestoriefönster projicerades på nord och västvägg vid olika tider under dagen och vid olika tider under året. Klockan 12 vid vårdagjämningen passar sydfönstrens projicerade avbilder nära nog exakt mot den målade arkitekturen på nordväggen. Det finns överensstämmelser också med en stenlist och gluggarna mot triforiets vind, som inte hänger samman med kyrkans restaurering på 1800-talet. Kring midsommar hamnar projektionerna på golvet, vilket skapar en symmetri i belysningen eftersom sidokapellens fönster kastar sitt ljus på södra sidoskeppets golv. Runt midvintern åter är det sidokapellens södra fönster som spelar på nordväggens pelare. Även ljusets rörelse med dygnets timmar skapar effekter som kan tänkas varit avsedda, till exempel de romboida ljusfält som uppstår på knippepelarna under sommarmånaderna och får dem att likna en bysantinsk hovprocession, eller i september en diagonal förflyttning av det första klerestoriefönstret över bildfältet med Kristus ovan altaret mellan 15 och 16 på eftermiddagen.
Ingolf Keijser deltog i en utställning i Slottbacken 1998 med verket Järnring, en installation av armeringsjärn där han kopierat måtten i rosettfönstret på domkyrkans sydgavel, ritat av Helgo Zettervall på 1880-talet. Det egendomliga fönster som Keijser i sin teknik förflyttat ned på marken öppnar sig endast mot kyrkvinden, eftersom sydgavelns höga spetsfönster når ända upptill valven i transeptet. En undran över motivet för denna utsmyckning fick mig att observervera en intressant parallell i Tensta kyrka. Denna har på västfasaden snedställda strävpelare som motsvarar domkyrkans karaktäristiska försträvningar kring sydportalen och ett rosettfönster, vilket efter fjortonhundratalets valvslagning öppnar sig mot kyrkvinden. På vinden finns tre vitmenade blinderingar och dessa befann sig över trettonhundratalskyrkans triumfbåge, under det ursprungliga tunnvalvet av trä. Vid solnedgången kring vårdagjämningen har rosettfönstrets bild kunnat projiceras på blinderingarnas nedre delar. Även i Vendels och Tierps kyrkor återfinns kombinationen av snedställda strävpelare och rosettfönster, och det ligger nära till hands att att anta att de utgör avsiktliga stilistiska referenser till domkyrkan. Men det är i jämförelsen med klerestoriet i domkyrkan som en innebörd i relationen mellan västfönstret och blinderingarna över triumfbågen i Tensta blir tydlig. I domkyrkan syns tre ljusa fält under de runda öppningarna i triforiet, medan i Tensta den rodnande solen skulle projiceras i relation till till tre vita blinderingar.
Faktum är att triforieöppningarna i domkyrkan ursprungligen var stickbågiga motsvarande portalerna i söder och norr samt inramningen till det norra rosfönstret som i dag ter sig så avvikande. De turister som uppsöker kyrkan för att se hur klerestoriets projektionsbilder passar in sig exakt mot triforiefältens målade utsmyckningar kan bli besvikna om de väntar sig en likformig och exakt passning mot den ursprunliga arkitekturen. Bengt Gustavsson som ordnade en astronomisk utflykt till domkyrkan för ett antal år sedan fann avvikelserna allt för stora för anta att några samband mellan arkitektur och kalender. Klockan tolv stämmer enstaka projektioner mot 1890-talsmålningarna och hamnar en bit ovanför stenlisten från medeltiden, men i koret tycks en av de runda gluggarna vila på två av spetsarna i sydfönstrets ljusprojektion. I detta enda fall tycks en exakt överensstämmelse finnas, och den är beroende av en ändring av den ursprungliga arkitekturen som gjorts före femtonhundratalet. Det allmänna estetiska uttrycket av helhetseffekten i kyrkorummet är dock att man upplever en övensstämmelse, som får rytm och liv genom att den exakta passningen i horisontalled inträffar inom ett tidsintervall kring tolvslaget. Den stora frågan är hur ett fenomen av denna karaktär kan undersökas och beskrivas i vetenskapliga termer.
Till Index
5. Problem och lösningsförslag
Observationer i kyrkorummet av dessa fenomen innebär stora svårigheter, det är lätt att missta sig på vad man observerar och hur det hänger samman med optiska lagar, dels för att man inte kan vara närvarande tillräckligt mycket, men också för att vanan vid denna typ av observation saknas. Således kom jag att producera en hel del hypoteser som måste förkastas, men tillräckligt med material fanns ändå kvar för att jag skulle kunna redovisa en skiss som var avsedd att initiera en tvärvetenskaplig diskussion om fenomenen och problematiken på Seminariet för medeltids- och renässansstudier i Uppsala under hösten 2000. Seminariet med deltagare från olika discipliner, konstvetare Anna Nilsén och Rudolf Zeitler, estetikern och konstvetaren Teddy Brunius, idéhistorikern Magnus Nyman, kyrkohistorikern Gunnar Redelius, arkitekturhistorikern Göran Lindahl, arkeo-astronomen Göran Henriksson och arkeologen Jan-Olof Ros var mycket givande, men demonstrerade samtidigt stora skillnader i historieuppfattning, angreppssätt och faktavärdering mellan olika discipliner.
Jag skulle vilja undersöka hur Uppsala Domkyrka fungerar som mottagare av solljuset genom att installera en web-kamera i kyrkorummet. Den skulle fungera som en så kallad väderkamera, vilken ger översiktsbilder av en plats varje minut och är tillgänglig på internet.Ett sådant arrangemang skulle möjliggöra ett stort antal dokumenterade observationer, vilka kan analyseras på olika sätt av forskare med olika vinklingar på de fenomen som kan iakttas. Den väg jag nu försöker öppna skulle innebära att diskussionen kunde föras kontinuerligt med ett rejält och lättillgängligt faktaunderlag Jag har också reflekterat över tanken att konstnärer skulle kunna delta i undersökningen av kyrkorummet som projektionsskärm för kosmiska skeenden, genom att triforieväggen under vissa perioder kunde upplåtas för nattliga interventioner av konstnärer. Likaväl som sol eller måne kan skapa ett ljusspel i medeltidsarkitekturen, kan konstnären med projektioner till exempel från projektorer kopplade till nätet skapa kommentarer till de särskilda observationsmöjligheter som nät-kameran ger. Man skulle åstadkomma ett samspel mellan medeltidens kosmos och ITs virtuella värld. Det är inte otänkbart att den konstnärliga intuitionen kan ge ingångar till fenomenet på samma sätt som Ingolf Keijsers "Järnring" i Slottsbacken gav mig impulsen att undersöka västfönster i bland annat Tensta och Vendel.
Till Index
6. Uppläggning och metod
Min avsikt är att förbereda ett större projekt kring med ovan skisserade utgångspunkter. Jag skall vidga det redan befintliga faktamaterialet genom att undersöka referenser till ett bakgrundmaterial bestående av medeltida och senantika traktater om optik och arkitektur som varit aktuella i mitt avhandlingsarbete.Detta skall ske i dialog med forskare från olika discipliner som kan vara aktuella samarbetspartners, med kyrkan och om möjligt konstnärer och kuratorer. Avsikten är att nå fram till ett projekt som belyser kyrkan som mottagare av ljus, med en internationell faktabas av digital dokumentation; fotografi, litterära referenser, liksom astronomiska och kosmologiska tolkningsmodeller.
Hermeneutisk metod kommer att dominera i sammanställandet av olika referenser till en tolkningshorisont. Grounded theory i det att ett stort material av fotografisk dokumentation ställs i relation till en bred tolkningshorisont, i en vetenskaplig dialog där intressefokus framträder som kan förberdas för redovisning med kvalitativ metod.
Arbetsformer och tidsplan
In situ observationer i kyrkorummet som förberedelse för videodokumentation, och web-kameror. Litteraturgenomgångar av kyrkans byggnadshistoriska material, liksom av optiskt och astronomiskt referensmaterial. Brev- och telefonkontakter, för att initiera forskardeltagande i det större projektet. Ett samordnande möte för sammanställnade av projektansökan.
Mellan sommar- och vintersolstånd går kyrkans solinstrålning genom en halv cykel som sedan upprepas omvänt. En halv årscykel är sålunda lämplig för observationsdelen av projektet, varefter fakta bearbetas under en tre månadersperiod.
Till Index
7. Litteratur
Boëthius, Gerda, De tegelornerade gråstenskyrkorna i norra Svealand (Stockholm, 1921).
Boëthius, Gerda & Romdahl, Axel L., Uppsala domkyrka 1285-1435 (Uppsala, 1935).
Brunius, Teddy, "Old Nordic Churches and the Points of Compass", Konsthistorisk Tidskrift LXVI, 1997, s. 211-17.
Demaray, John G., Cosmos and Epic Representation (Pittsburg, Pennsylvania: Duquesne University Press, 1991).
Henriksson, Göran, "Riksbloten och Uppsala högar" , Tor 1995, 27 (Uppsala), s. 337-394.
Kleiner, John, Mismapping the Underworld: Daring and Error in Dantes 'Comedy' (Stanford California: Stanford Uinversity Press, 1995).
Nyblom, Carl Rupert,"Upsala domkyrkas restauration", Estetiska studier , Ny samling II (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1884), s. 143-64.
Piltz, Anders, Vägen till Jerusalem , valda texter ur "Homo conditus" av Magister Mathias ; inledning, översättning och kommentar: Anders Piltz (Uppsala: Katolska bokförl, 1986).
Reuterswärd, Patrik, The forgotten symbols of God , Stockholm Studies in History of Art 35 (Stockholm : Almqvist & Wiksell International, 1986). Särtr. ur: Konsthistorisk tidskrift ; 1982, 1985.
Söderberg, Nils Johan, Uppsala domkyrkas restaurering 1885-1893 . 1 (Uppsala 1923).
_____, Uppsala domkyrkas restaurering 1885-1893. 2 (1924).
Vitruvius, On Architecture , edited from the Harleian Manuscript 2767 and translated into english by Frank Granger, D. Lit., A. R. I. B. A. (1931) reprint (London, William Heinemann Ltd & Cambridge - Massachusetts, Harward University Press 1962).
Till Index
|